Fick idag läkartid, att sitta i bilen och nästan vägra gå in för man inbillar sig att man helt plötsligt mår bra och inte behöver nån hjälp, den känslan och tankarna fick jag jobba med idag! Men nu är första steget taget och nu på kvälls kvisten känns de lite bättre! Vill bara tacka alla vänner, min familj och arbetskollegor o chef för all stöttning! Förstår inte vart jag har fått denna dumma idé ifrån att jag ska klara allt själv jämnt o att de är dåligt med att visa sig svag.. Försöka lura alla med ett leende! Men nu som de känns nu så kan saker och ting inte bli mer än bättre!! Nu börjar min resa tillbaka, samla ihop alla mina bitar!

Har nu ikväll orkat ta tag i städningen så de börjar sakta men säkert här!! :) o 2 hela dagar utan att behöva ta tabletter för paniken, de är sånna små saker som man uppskattar just nu förtillfället!

Alla nån gång drabbas av en depression har jag nu lärt mig, o de var en värdefull läxa! O erkänna de är de bästa jag har gjort!! Så nu kämpar jag vidare för att bli den människan och framförallt mamman jag var innan om inte jag blir bättre! :)

Ha en underbar kväll!!

Vad skulle jag egentligen vara utan mina underbara vänner som finns där hela tiden? De är nu jag verkligen inser vilka guld vänner jag har, visste de innan också så sett! Men jag har väl aldrig bett om hjälp på de här sättet innan! Känns som tack inte riktigt räcker till.

Har nu fått en hel helg och bara tänka, bearbeta allt i huvudet! Vilket kanske inte är så bra de heller men något val hade jag väl inte heller.. Många tankar och frågor! Men en sak jag har insett att nu får jag banne mig lugna ner mig, att de har funkat i den här takten i 3 månader är helt otroligt.. Borde egentligen kommit tidigare de här! Men de här ska inte krossa mig på nått sätt, utan bara få mig att tänka annorlunda! Att de är okej att inte vara okej, de är okej att inte alltid le. De är okej att inte ha energi till allt, de är okej att erkänna att man inte är okej. De är så mycket okej, men de som verkligen inte är okej är att ge upp, fast kroppen vill de!!!

Erkänna att något faktiskt är fel är ett stort kliv för mig! Alltid trott att man klarar allting själv, och de kommer som en käftsmäll när man inser att man faktiskt inte gör de! Men jag är inte arg längre på saker och ting som har hänt! De har övergått till tårar! Men nu ska jag bara resa mig upp igen! Bearbeta allt grundligt, de kommer ta tid, men de får de göra. Kan inte hoppa över allt hela tiden som jag har gjort de sista halvåret, ska jag funka som människa och framförallt mamma så måste jag ta tag i detta! O sluta tro att allt löser sig självt och blir bra.. Sakta ner tempot lite.

Jag kommer komma tillbaka som en starkare och bättre människa, för man lär sig alltid nått nytt! Men man känner sig jävligt naken när man erkänner för sig själv och andra att nått är fel..

Nu har väl allt man gått igenom de sista halvåret kommit ikapp en, min farbrors död på min födelsedag, allt fix och trix varje dag så hemmet går runt och även barnvakter hit och dit så jag kan jobba, krångel som har varit runt omkring med bråk och tjafs. En sak jag gick igenom i maj, har jag nu i efterhand börjat tänka på!! De har varit full rulle hela tiden, nu fick jag mig en rejäl tankeställare att jag faktiskt måste lugna ner mig! Allt som man en gång redan har bearbetat kommer sakta upp till ytan igen. Man får börja om lite från början. Var ett samtal som betydde fruktansvärt mycket för mig som också fick mig att tänka till en extra gång!

Men en sak som aldrig kommer ändras på någonsin är mitt leende! För man kommer ingenstans med att vara kall mot någon annan, och nu går de inte se de på nått annat sätt än att allt kommer bli så jävla mycket bättre!! Kan inte älta de som har varit heller, man får leva lite för nuet! Men ibland får man stanna upp och andas lite. Så man inte kastas in i saker man egentligen inte vill eller låter sig bli lurad av sig själv!

Ha en sån rockig kväll!!